Ja, det är väl kanske så att jag har undanhållit en liten detalj här på bloggen OCH i alla andra sociala medier också... inga bilder har fått läggas ut på mig där man ser någonting nedanför brösthöjd... vet inte varför det blev så, att jag blev så himla privat av mig helt plötsligt, eller ja i samma veva som jag kissade på den sjuttioelfte stickan i ordningen och den för en gång skull visade två streck istället för bara det där retliga ett...
Det var tisdagen efter påsk, jag hade kommit hem ifrån jobbet och fixade mat så det, för ovanlighets skull skulle vara klart tills Anders kom hem... kom på att jag ju kanske gått över några dagar och ja, man kan ju lika gärna testa... när det testet första visade positivt vågade jag såklart inte riktigt tro på det utan gjorde som jag tror alla gör, väntade en stund och gjorde ett nytt... och ja, på den vägen är det! På första läkarbesöket, som egentligen skulle varit för utredning inför remiss till IVF, så konstaterades det att det inte bara var ett foster i magen på mig utan faktiskt två. Hur sjutton skulle de få plats?!? Sedan gick tiden, jag spydde varje dag de följande veckorna, morningsickness my ass... var tröttare än jag någonsin minns att jag varit tidigare, försökte dölja alla symptom på jobbet osv.
Vet att jag hade tänkt skriva och berätta om det hela i början av sommaren, men något höll mig tillbaks, vad fasen skriver man? Särskilt om något man inte förstår själv att det är på gång att hända... Så nä, jag gjorde det som kändes mest rätt för mig där och då, jag lät bli, och fick inse att jag inte hade så mycket annat att skriva om heller som inte skulle röja mig tänkte jag...
Så veckorna gick, magen växte och allt jag hört om tvillinggraviditeter om att de ska vara extra jobbiga och tunga, riskabla och krävande verkade vänta på sig... ja, efter att jag hade slutat kräkas dagligen iallafall. Varje gång vi var på MVC så pratade vår barnmorska om att jag kanske skulle ta och bli sjukskriven snart, för att inte trötta ut kroppen för mycket och även för att förhindra att de skulle komma alldeles för tidigt. På internet hittade jag någonstans att läsa om tvillinggraviditeter och att det var bra att vara klar med alla förberedelser inför barnens ankomst redan till v.25... Så vi förberedde så gott det gick... och väntade på att det när som helst kunde ske, även alldeles för tidigt...
Men där kunde vi gå och vänta, för de små bebisarna tänkte då minsann inte lämna magen. Tvilling ett la sig dessutom i säte så fram emot v.32-34 stod det klart att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt på att få ut dem. Så förrförra måndagen åkte Anders och jag till Östra Sjukhuset Jag hade duschat i Descutan och fastat enligt konstens alla regler, och ja, det är helt klart en speciell känsla att låsa dörren till sitt hem och veta att nästa gång man öppnar den dörren är livet helt annorlunda.
Kvart i två på måndagen var jag öppnad och första bebisen plockades ut, en minut senare tog man ut nummer två... en så liten skillnad i tid att jag tycker det är konstigt att kalla dem lille- och storebror. De får bli bröder kort och gott! För ja, det var två pojkar som huserat i min mage sedan tidigt i våras. Två små killar som sparkat och levt rövare där inne på ett väldigt mysigt vis.
Nu lever de där två små killarna rövare med oss här hemma istället, vi håller på som bäst att lära känna varandra och eftersom de alltid vill ligga nära, ammas eller bara vara så är det en rätt så intensiv period just nu. Men så ja, nu vet du varför jag varit så tyst av mig, och även varför det kanske kommer att vara ganska tyst här inne ett tag framöver också... men det är mer pga tidsbrist än något annat!
Och ja, alla frågar oss vad de ska heta, Har de fått några namn än? Och just i skrivande stund så har de inte det, vi brådskar inte utan testar oss fram, glädjs åt att allt gått så bra istället för att stressa fram något... kräver inte skatteverket något på tre månader så tänker jag att vi inte heller behöver göra det, det finns nog med annat att fixa och greja just nu och Lilleman Ett och Lilleman Två mår inte ett dugg dåligt av att kallas just bara det.
Det var tisdagen efter påsk, jag hade kommit hem ifrån jobbet och fixade mat så det, för ovanlighets skull skulle vara klart tills Anders kom hem... kom på att jag ju kanske gått över några dagar och ja, man kan ju lika gärna testa... när det testet första visade positivt vågade jag såklart inte riktigt tro på det utan gjorde som jag tror alla gör, väntade en stund och gjorde ett nytt... och ja, på den vägen är det! På första läkarbesöket, som egentligen skulle varit för utredning inför remiss till IVF, så konstaterades det att det inte bara var ett foster i magen på mig utan faktiskt två. Hur sjutton skulle de få plats?!? Sedan gick tiden, jag spydde varje dag de följande veckorna, morningsickness my ass... var tröttare än jag någonsin minns att jag varit tidigare, försökte dölja alla symptom på jobbet osv.
Vet att jag hade tänkt skriva och berätta om det hela i början av sommaren, men något höll mig tillbaks, vad fasen skriver man? Särskilt om något man inte förstår själv att det är på gång att hända... Så nä, jag gjorde det som kändes mest rätt för mig där och då, jag lät bli, och fick inse att jag inte hade så mycket annat att skriva om heller som inte skulle röja mig tänkte jag...
Så veckorna gick, magen växte och allt jag hört om tvillinggraviditeter om att de ska vara extra jobbiga och tunga, riskabla och krävande verkade vänta på sig... ja, efter att jag hade slutat kräkas dagligen iallafall. Varje gång vi var på MVC så pratade vår barnmorska om att jag kanske skulle ta och bli sjukskriven snart, för att inte trötta ut kroppen för mycket och även för att förhindra att de skulle komma alldeles för tidigt. På internet hittade jag någonstans att läsa om tvillinggraviditeter och att det var bra att vara klar med alla förberedelser inför barnens ankomst redan till v.25... Så vi förberedde så gott det gick... och väntade på att det när som helst kunde ske, även alldeles för tidigt...
Men där kunde vi gå och vänta, för de små bebisarna tänkte då minsann inte lämna magen. Tvilling ett la sig dessutom i säte så fram emot v.32-34 stod det klart att det skulle bli ett planerat kejsarsnitt på att få ut dem. Så förrförra måndagen åkte Anders och jag till Östra Sjukhuset Jag hade duschat i Descutan och fastat enligt konstens alla regler, och ja, det är helt klart en speciell känsla att låsa dörren till sitt hem och veta att nästa gång man öppnar den dörren är livet helt annorlunda.
Kvart i två på måndagen var jag öppnad och första bebisen plockades ut, en minut senare tog man ut nummer två... en så liten skillnad i tid att jag tycker det är konstigt att kalla dem lille- och storebror. De får bli bröder kort och gott! För ja, det var två pojkar som huserat i min mage sedan tidigt i våras. Två små killar som sparkat och levt rövare där inne på ett väldigt mysigt vis.
 |
| Bara någon timma gamla |
Nu lever de där två små killarna rövare med oss här hemma istället, vi håller på som bäst att lära känna varandra och eftersom de alltid vill ligga nära, ammas eller bara vara så är det en rätt så intensiv period just nu. Men så ja, nu vet du varför jag varit så tyst av mig, och även varför det kanske kommer att vara ganska tyst här inne ett tag framöver också... men det är mer pga tidsbrist än något annat!
 |
| Tvåan och Ettan, fem dagar gamla. Eftersom de är tvåäggstvillingar är de ju syskonlika men inte tvillinglika direkt, fast jag får erkänna att det hänt att jag tagit fel på dem... på bvc och hos doktorn och såna bra ställen... |
Och ja, alla frågar oss vad de ska heta, Har de fått några namn än? Och just i skrivande stund så har de inte det, vi brådskar inte utan testar oss fram, glädjs åt att allt gått så bra istället för att stressa fram något... kräver inte skatteverket något på tre månader så tänker jag att vi inte heller behöver göra det, det finns nog med annat att fixa och greja just nu och Lilleman Ett och Lilleman Två mår inte ett dugg dåligt av att kallas just bara det.
Så fantastiskt!! Grattis!
SvaraRaderaAnna