och DÄR gick luften ur mig...

Varför är det så? Att jag är uppåt och glad ena stunden och i nästa har jag ingen ork till att lyfta mungiporna över normalnivå alls, vill bara gå och dra täcket över mig och låtsas som att det regnar... det sista behöver jag ju inte ens ödsla energi på... det är höst och jag bor i Göteborg, det regnar titt som tätt...

Det är som att jag gör av med alla mina endorfiner... *poof* säger det och så är det purket i hela själen. Purket, lättstött och grådassigt...