Det går inte fort men det går!

Ikväll har vi varit ute och sprungit... eller joggat... eller kanske luffsat... hur som helst jag har tagit mig framåt i mer än rask powerwalk-takt... flåsat som en astmatisk flodhäst och trott en smula att döden nog är nära... men ändå... jag har sprungit... 15minuter, non-stop... och sedan, när klockan pep att det hade gått just 15 minuter, då stod jag blixt stilla... vill ju inte förta mig så de där 16 minuterna som det blir nästa gång inte känns som en utmaning!

Det gick mycket bättre idag... efter ett tag, där jag de tidigare gångerna frågat hur lång tid det är kvar, kollade Anders på  klockan och sa att det bara var 7:45 kvar... och då hade jag inte ens funderat på det!!! Sedan hade vi några promenerare att springa om. Då måste man ju liksom suga in magen lite, sträcka på sig och få lite mer klipp i steget (har jag hört att det kallas) för att inte verka amatörmässig... så ja, det gjorde jag... förtog mig nästan... men det var det värt! De sista 3:35 var rätt trista... då ville jag verkligen att det skulle vara över!

Men ja, det går ju framåt, det gör det ju...  på fredag är det dags för nästa runda... 16 minuter... varken mer eller mindre... jag skyndar långsamt och nöter in... jädrar vad jag nöter in! Man börjar ju undra lite smått när längtan efter att få springa ett maraton skall infinna sig....

Heja! Heja!!!