Om avsked i vardagen

Du kanske tycker jag är fruktansvärt fånig nu... det må så vara... jag tycker det är jobbigt att sluta ha pass som jag haft länge... de där passen blir lite som ens husdjur, eller något man fått det stora förtroendet att ha ansvar för under en tid... deltagarna litar på att jag ska göra mitt jobb och lägger sin träning lite grann i mina händer, jag litar på att de dyker upp vecka efter vecka, är glada och gör sitt bästa.

Jag hade mitt sista lunchpass idag... usch vad jag inte gillar det... att det var det sista alltså! Jag råkar nämligen gilla mina lunchklasser väldigt mycket, framför allt gillar jag mina deltagare massor... söta små tanter och farbröder som är förnuftiga nog och går och tränar en massa trots sin, ibland, ringa ålder... ja somliga av dem alltså... många är i äldre medelåldern, många även yngre än så, men jag har ju även några lite äldre... de är för söta. Man kan säga att de är för goa i den åldern!

Tyvärr har de flesta av dem dag-kort vilket gör att de bara får träna på dagtid... jag som inte kör pass på dagtid längre förstår ju att jag inte kommer att se så mycket av dem framöver... iallafall inte regelbundet... för att vara ärlig så tycker jag att det suger! Men man kan inte hinna allt... det funkar inte så bra med mitt vanliga jobb och lunchklasser... så jag valde själv att ta bort dem... och usch va jobbigt det var att köra sista passet idag... stretchen var värst, då blir det så påtagligt... nästan så jag grät...

Sötast idag var mina två äldre herrar som kom fram efteråt och tackade för allt och sedan gav mig varsin kram. Kärlek! Usch vad jag kommer sakna dem!