En viss skillnad i tid

Det tog 10 år och 4 månader från det att jag för första gången var med på ett tillfälle med dräktsömnads-gruppen till dess att jag sydde sista stygnet i min särk. Tre år av dessa lades på att knyppla spetsen kring kragen, säkert ett och ett halvt år på hålsömsbroderiet på den samma... och ja, särken är verkligen det som tar mest tid, den som är mest utsmyckad med broderier och så vidare. Sedan passade jag ju på att föda lite barn också, och inte orka med dräkten alls när jag var gravid, så där kan man nog räkna bort ett år också... eller mer... hur som helst, nu är den klar, det är väldigt skönt.

Så stärkt av detta satte jag igång och klippte till kjolen och tog mig an den efter konstens alla regler, både skrivna och oskrivna skulle det visa sig... och visst visste jag att kjolen, i all sin enkelhet, skulle gå snabbare att sy. Men att det inte ens skulle ta två veckor att sy kjolen, DET hade jag inte räknat med!

Ikväll är det jag som sätter igång med förklädet! Och funderar på om jag ska införskaffa en vävstol så jag kan väva tyget till livstycket själv också, även om det inte kanske är så man ska göra till just min dräkt, men när alternativen inte känns helt rätt får man ju kanske göra det som kanske gör det... jag funderar vidare. 

hej vad det går!

Tiden alltså, den bara rasslar ju iväg! Snart är vi i mitten på februari och ja, vad har hänt sedan sist egentligen? Julen packades undan, förutom någon stackars tomte som blev kvarglömd.

Jag har sytt klart min särk till folkdräkten... det tog bara 10 år och fyra månader... inte av konstant sömnad skall tilläggas, utan mer av sporadiskt pill...visade sedan upp den för en person som doktorerat i ämnet, och jag vet att det inte är fint att skryta, men den var tydligen med beröm godkänd iallafall! Fick guidning om hur jag ska ta mig vidare med dräkten, håller nu som bäst på att sy på kjolen och har väldigt goda förhoppningar om att bli klar med den i något av ett brådrask nära på!

om en jul och nyårsledighet som var typ alldeles för bra!

Ja, men lite så var det... det var nästan för bra! Jag blir framför allt för bra på att vara ledig. Blir bekväm, slapp och tappar all sans och balans i tillvaron.

Vi (läs jag) drev på alldeles för mycket julpynt överallt, i vanlig ordning... men det blir fint och mysigt, det blir det! Granen liknar mer en kalle-anka-gran än något sobert... alla kulor ska med, lite det mottot kör jag stenhårt med. Och ja, det är nästan likadant med alla vrår hemma... pyntas det som pyntas bör... lite så! Nu börjar jag tröttna så i helgen åker det nog ut, helt enligt sed och tradition dessutom.

Fast i år höll jag ändå igen lite... inget pepparkakshus... bara fem sorters kola (lakrits, mocka, chili och choklad, apelsin&kardemumma samt ingefära... ja du hör ju, man kan ju knappt tro att det blev jul! Men jul blev det, barnen var i sitt esse, kan ju hända vi har triggat upp dem att bli riktiga jul-tokar! Men det är bra, man mår gott av att vara smått excentrisk ibland tror jag. Är det excentriska baserat på julpynt och julgranskulor så är det ju säkert nästan nyttigt för kropp och själ.

På tal om själ, vi byggde ett jullandskap i år... på glasverandan, så man ser det genom fönstret från vardagsrummet...vita fluffiga filtar och bomull fick agera snö, sedan gick jag bananas på allt vad dekorationsbyar heter... eller frågar du mig så var det inget bananas alls, men graden om bananasheten är vi inte helt eniga om...

Det blir, hur som helst, väldigt mysigt att trycka näsan mot fönstret och kika på när modell-tåget kommer farandes genom tunnlar och det lyser från de små husen. Saknar en speldos-melodi, och massor med hus och ljus... men man måste börja någonstans, Rom byggdes inte på en dag...

Ja, så nu återstår bara att se hur många fler kartonger vi behöver skaffa till julpyntet i år, och att få organiserat det hela så det går in i förrådet. Wish us luck!

Men summa summarum, tycker vi rundade av 2019 på ett bra sätt, och 2020 har hittills visat sig vara rätt käckt. 

hallå ja!

Här inne ekar det tomt... jag rusar på i ullstrumporna utanför, försöker få ihop dagarna, vara en bra mamma, en god sambo, en god vän, bra kollega, pepp instruktör... äta rätt, sova bra, träna, ta hand om mig... det går halvbra... inom vissa områden går det rent ut sagt åt skogen!

Om jag rannsakar mig själv så är jag nog rätt bra mamma, det säger iallafall barnen "pappa är bäst, mamma är också bra"... det kan jag leva med... ibland är jag även bäst faktiskt. Tänker att det får svänga lite det där... En god sambo, ja det vet jag inte, eller jo, ganska... kanske... vi kämpar på med alla rutiner och grejer som ska fixas med, löser vardagspusslet tillsammans, springer ekorrhjulet fram hand i hand så att säga... En god vän vet jag inte heller, jag är typ sämst på att höra av mig till folk, hux flux så har dagen gått och jag har inte hunnit skicka iväg det där smset idag heller, typ. Tur man har vänner som vet om att man är sådan!

En bra kollega är jag nog, och jäklar i havet vilken pepp instruktör jag är!! Det är jag, nästan så det går över styr ibland tydligen!... men äter rätt gör jag knappast, sover bra gör jag väl kanske inte heller direkt (tänker att det hör till när man har småbarn) tränar gör jag tydligen bara när jag får betalt och ha head-set... så nä, tar hand om mig, där är jag rent ut sagt dålig... såpass dålig att det faktiskt visade sig rejält när jag lämnade blod för någon vecka sedan... ett Hb som lämnar att önska och obefintliga järnreserver... hej anemiutredning! Men som en deltagare till mig sa, "är man inte blek och orkeslös när man har anemi?!" Eh, jo?! svarade jag... "men det är du ju inte" fortsatte han... "här nä, här har jag ju headset och stjäl energi från er deltagare!"... och så är det verkligen... jisses va jag kör på luft och känsla!

Men ja, så ligger det till, och snart är det december och jag ser fram emot detta med skräckblandad förtjusning... allt som skall hinnas, som jag vill hinna och så lite tid! 

hux flux så var det mitten på oktober

Och jag har inte hunnit med någonting av allt jag hade tänkt mig... eller jo, det har jag ju, man hinner massor även av sånt man tänkte sig, men jag har inte hunnit blogga om det. Och det är ju ändå så att man kan bocka av på att göra listan även om det inte skrivs om det efteråt. Hade det inte varit så hade det ju varit pinsamt va lite jag hinner med!

Sedan sist har vi ju varit på restaurang och firat Anders morbror som fyllt 70. Barnen var hos vännerna och gjorde tydligen succé. Till och med så att barnvakternas inplanerade filmmys när deras barn skulle sova och våra trodde vi skulle vara vakna blev inställt eftersom Henry och Wilhelm bad om att få gå och lägga sig och sedan somnade innan deras barn... varför händer aldrig sånt hemma?!? Vi tassade in och sov över hos vännerna vi med, startade söndagen därpå med en härlig frukost med nybakat bröd och croissanter.

Jag har fyllt år, och firat det lite stillsamt, bara närmaste familjen. Riktigt behagligt, och behövligt! Väldigt trevligt faktiskt! Vi har träffat barnens farmor och farbror, och sedan snitslat oss mellan vardagsbestyren så gott det bara går. Pustat ut när veckorna inte kantats av vab och förkylningar... även om vi visst vabat och varit just förkylda. Men ja, ni fattar. En period i livet är man ju typ nöjd varje dag man inte får meddelande från förskolan om att någon behöver hämtas!

Senaste veckorna har jag spenderat kvällarna med att kika på pinterest efter halloween-inspiration. Min käre bror sa det så fint "kan du inte tagga ner halloween lite?" och sedan log han, fullt medveten om att det går inte! Istället taggar jag upp! Vissa pynt är redan ordnade, spindlar och spindelnät av limpistolslim tex. Andra är i förberedelsestadiet... jag älskar det!

I helgen har vi, förutom sjukstuga då vi faktiskt fick det där meddelandet i fredags om febrigt barn, höststädat i köksträdgården, skördat potatisen och tagit in alla utegrejer som mår bäst av att inte vara utegrejer på vintern just. Sånt känns alltid gott samtidigt som det känns lite vemodigt.

I söndags åkte mamma och jag och hälsade på min farmor. Känns så jobbigt att hon ska behöva må som hon mår, liten och hjälplös på något vis. Helt beroende av att folk vill henne väl och gör sitt jobb. Det som var positivt var att hon kände igen mig och pratade om barnen och Anders osv. helt utan att jag hade tagit upp ämnet själv. Så hon känns klar i huvudet, iallafall ibland. Sedan känns ju det såklart lite sorgligt också då, att hon är klar i huvudet och faktiskt medveten om hur hon mår och har det. Kändes ändå gott att ha varit där igen, det var lite för länge sedan sist. Och jag hoppas hon blev glad av att se oss, att hennes dag kanske blev lite roligare för att vi kom dit en stund.

Sedan hoppas jag innerligt att jag inte smittat henne, för igår morse vaknade jag med feber och ont i halsen. Så igår vabade Anders och jag var hemma och var sjuk... idag vabar jag, barnen är inte riktigt friska för förskolan, och jag inte riktigt frisk för jobbet heller, men imorgon, då kör vi!