Liten tuva välter ofta stort lass...

idag är en sån där dag... vi kom att prata om en sak på lunchen... jag drogs helt oförberett ner i en saknad jag inte riktigt kunde dölja... ögonen vattnades och underkäken krampade sådär ni vet, så som den gör lite lätt när man försöker dölja gråt... halsen blir stel och man känner hur det bränner bakom ögonlocken... orka börja böla inför kollegorna liksom... inte för att det hade varit någon ko på isen, alls... men just när man står där och ändå kan välja mellan Cryandsnörvelville eller inte, då väljer man ju gärna inte... det där med att gråta offentligt är väl ingens stora önskan? Skulle vara Helena Bergström då... men hon får ju betalt när hon gör det! Nu var ju detta på jobbet så rent tekniskt sett så hade jag ju också fått det...

Hur som helst... jag saknar min chef, min vän och härliga medmänniska... han fattas mig... idag lite mer än vanligt tydligen... 

Det är ett halvår sedan du hade levt klart... och ett helt år sedan du var i Tyskland på tuffa  behandlingar och ändå tog dig tid och ork att skicka långa sms till mig och beklaga den där brutna armen jag hade lyckats få till i min strävan om att lära mig åka snowboard... det sägs att saknad kommer i skov om tre... efter tre dagar, efter tre veckor och sedan efter tre månader... sedan kommer den, saknaden, var tredje månad... det stämmer ju ganska bra faktiskt... inte så att man inte saknar där emellan, det kan man ju göra, och ja, det gör jag, hela tiden, men den där saknaden som rör till det...

Du fattas mig!


- skickat från Cryandsnörvelville... som just nu geografiskt ligger någonstans bakom en stor datorskärm...