I ett virrvarr av känslor... nog för att jag är en känslomänniska, det kan jag inte förneka, men ändå!? Såhär mycket!! Ena stunden är jag så jag kokar, andra glad och kvittrig för att lillprinsen tultar runt något så in i bänken sött!
här någonstans borde jag nog utfärda en varning för att detta kom att bli ett riktigt "bitterf*tta-inlägg"... så fortsatt läsning sker på egen risk... typ...
Ikväll borde jag varit på lokal, iallafall om ikväll hade varit för 40 år sedan eller så... men jag borde varit ute och svängt mina lurviga... tydligen förväntades det av mig... jag är ledsen att jag inte kunde införliva den förväntan... riktigt ledsen... på riktigt alltså... sådär att det kryper i mig för att jag är här och inte där... hur fan hamnade jag här? I detta? Hur gick det till? När blev jag hon som aldrig gör annat än jobbar och tränar? Och när det dyker upp något roligt, då kan ingen gå med...
Varför blev det så att jag sitter hemma hos föräldrarna en lördagskväll (alla lördagskvällar), jag som borde vara ute och svira... och alla andra har storartade eller småartade planer, galej och festligheter... men jag går inte ut själv... jag ger mig inte ut i partynatten på egen hand... och ikväll hade jag ingen som kunde gå med mig... låter jag bitter??? ja idag är jag faktiskt det! Bitter och jävligt besviken på livet... somliga dagar känns det som om någon (vi kan kalla den för Gud, då verkar de flesta förstå vad man syftar på iallafall) står och pekar sitt längsta finger åt mig samtidigt som man spottar mig i ansiktet och hånskrattar.... Det känns inte som om det finns någon balans...
En kollega frågade mig i tisdags när jag gästade gymmet privat för en gång skull om jag inte skulle hänga med på BodyBalance-passet han strax skulle köra... jag frågade då, sådär som man kanske inte gör egentligen men ja, never the less "ser jag ut att vara i obalans?!"... varpå han svarade att "nejdå, tvärt om, du ser väldigt balanserad ut!"... snicksnack instruktörer emellan kan man också kalla det! Men hur som helst, den där balansen, den finns nog kanske inte... eller så gör den det i så mycket annat att det inte finns någon balans kvar till det jag skulle behöva det till just nu... jag är våg... precis som om du inte redan listat ut det! (konflikträdd och i stort behov av balans)
En annan grej jag skulle behöva är att den där gud slutade spotta mig i ansiktet och kanske faktiskt insåg att jag inte orkar bli så mycket starkare än så här... om det nu är därför inget tycks vilja gå min väg... för att jag ska bli starkare... vet inte hur mycket starkare man kan behövas vara faktiskt!
Eller så är det så som de säger att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge... kan det vara mintu och oboy de syftar på?! Har iofs aldrig provat just det själv... ihop... var för sig har jag ju testat såklart, men inte tillsammans... kanske är det som är knepet... vad tror du? Något förslag?
här någonstans borde jag nog utfärda en varning för att detta kom att bli ett riktigt "bitterf*tta-inlägg"... så fortsatt läsning sker på egen risk... typ...
Ikväll borde jag varit på lokal, iallafall om ikväll hade varit för 40 år sedan eller så... men jag borde varit ute och svängt mina lurviga... tydligen förväntades det av mig... jag är ledsen att jag inte kunde införliva den förväntan... riktigt ledsen... på riktigt alltså... sådär att det kryper i mig för att jag är här och inte där... hur fan hamnade jag här? I detta? Hur gick det till? När blev jag hon som aldrig gör annat än jobbar och tränar? Och när det dyker upp något roligt, då kan ingen gå med...
Varför blev det så att jag sitter hemma hos föräldrarna en lördagskväll (alla lördagskvällar), jag som borde vara ute och svira... och alla andra har storartade eller småartade planer, galej och festligheter... men jag går inte ut själv... jag ger mig inte ut i partynatten på egen hand... och ikväll hade jag ingen som kunde gå med mig... låter jag bitter??? ja idag är jag faktiskt det! Bitter och jävligt besviken på livet... somliga dagar känns det som om någon (vi kan kalla den för Gud, då verkar de flesta förstå vad man syftar på iallafall) står och pekar sitt längsta finger åt mig samtidigt som man spottar mig i ansiktet och hånskrattar.... Det känns inte som om det finns någon balans...
En kollega frågade mig i tisdags när jag gästade gymmet privat för en gång skull om jag inte skulle hänga med på BodyBalance-passet han strax skulle köra... jag frågade då, sådär som man kanske inte gör egentligen men ja, never the less "ser jag ut att vara i obalans?!"... varpå han svarade att "nejdå, tvärt om, du ser väldigt balanserad ut!"... snicksnack instruktörer emellan kan man också kalla det! Men hur som helst, den där balansen, den finns nog kanske inte... eller så gör den det i så mycket annat att det inte finns någon balans kvar till det jag skulle behöva det till just nu... jag är våg... precis som om du inte redan listat ut det! (konflikträdd och i stort behov av balans)
En annan grej jag skulle behöva är att den där gud slutade spotta mig i ansiktet och kanske faktiskt insåg att jag inte orkar bli så mycket starkare än så här... om det nu är därför inget tycks vilja gå min väg... för att jag ska bli starkare... vet inte hur mycket starkare man kan behövas vara faktiskt!
Eller så är det så som de säger att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge... kan det vara mintu och oboy de syftar på?! Har iofs aldrig provat just det själv... ihop... var för sig har jag ju testat såklart, men inte tillsammans... kanske är det som är knepet... vad tror du? Något förslag?
Vet inte hur jag ska beskriva det, men jag försöker helt enkelt. Ja, jag tror att du måste bli ännu starkare, så stark att du inte behöver kämpa för styrkan. Att styrkan är en självklarhet. Och en trygghet. Vet inte om jag kan göra mig tydlig, blir kanske mest svammel. Men det finns en styrka och trygghet i att landa i det man är, och sen kunna gå vidare. Hur lång tid det ska ta, det kan jag däremot inte säga. Själv är jag också trött på att vara stark ibland. Till exempel att jag förväntas lösa allt från att borra upp till exempel brandvarnaren. Jag har ingen borr. :-(
SvaraRaderaHoppas du förstår lite av vad jag menar.
du är så klok! Ja, jag tror jag förstår vad du menar (?) men jag förstår inte hur då så många (i min värld typ ALLA) har så lätt att hitta någon... jag är inte direkt osäker av mig... kan det vara så att många andra inte behöver vara så starka för att vara trygga?
RaderaDet är svårt att borra upp brandvarnare utan borrmaskin! Jag har en borrmaskin, men min brandvarnare ligger högt uppe på en hylla ändå...
kram!
Nä, jag förstår inte heller hur "alla" i min omgivning bara går ut och hittar någon att vara med. Jag börjar inse att jag nog inte bjuder in så många heller. Kanske. Svårt och märkligt är det hur som helst.
SvaraRaderaKan det vara så att man värdesätter den där styrkan så starkt, och att andra kanske inte tycker att just det är så viktigt... man prioriterar ju olika! Jag är också väldigt dålig på att bjuda in folk... nog för att jag är öppen och så, men just det där att låta någon få en chans att komma riktigt nära... det är svårt, då behöver jag nästan bli överrumplad... blir man inte för ofta!
Radera